A letter to the takeholder of Stora Enso
Dear fellow stakeholder of Stora Enso,
How long can one company keep up such blatant distractions?
This time Stora Enso is once again engaging stakeholders to vote on what
they want to read from Stora Enso.Let’s see: Did Stora Enso follow their stakeholders’ wishes last year? We
can read from the Global Responsibility Report 2012 (GRR) that the number
one concern by stakeholders was ”Involvement and value sharing in local
communities”. (PAGE 13. GRR)
In response, the company tells us how Johnny Zhou from Stora Enso visited
the ”happy” village of Tong Hua and said:
”The most important thing is what the villagers want to accomplish with
Stora Enso – or whether they want anything at all.”
(page 35. Rethink magazine 2012 and page 9 GRR)Really, Stora Enso, you can do better.
For the report, Johnny Zhou visited only one of the affected 600 villages
who have lost their land and biodiversity to Stora Enso’s plantations. How
openly do you expect the locals to talk to the company that has already
brought massive changes to their living environment?
Instead, whenever journalists have visited the villages, people have
openly talked about their fear, disappointment and mistrust toward Stora
Enso and their partners.Maybe Stora Enso should ask the locals what THEY want to read from SE
Responsibility Reports instead of asking us, Western stakeholders. Or
better yet, maybe Stora Enso should pack up and leave the land to the
people who inhabit it.Then what about last year’s other top concerns by stakeholders
(page 13.GRR) such as ”Business Ethics”, ”Transparency” or my concern
”Biodiversity” – NO MENTION in the reports or NO ACTION from the company
at all.Stora Enso is a company with a history of bad strategic decisions: the
infamous USA Consolidated investment, the closing of profitable factories
like Kemijärvi in Finland, and now these terrible eucalyptus plantations
and mega investments in mega factories in the Global South – in Brazil,
Uruguay, China. There is mounting evidence from many cases which question
the so-called ethics of this company. We will see one case here today, SVT
documentary on a bookkeeping swindle worth billions:
http://www.svt.se/dokument-inifran/dubbel-bokforingAnd this is just the tip of the iceberg.
Dear stakeholders and especially responsible investors: The CEO and the
Board may be focusing on illusions and smokescreens, but you have the
power to change the course.Best regards,
Mika Koskinen
Stora Enso: Svenska Greenwashpriset 2012
De hävdar att de är ett miljömedvetet företag, som främjar biologisk mångfald. Eukalyptusplantage, s.k. ”grön öken” i Brasilien, är en monokultur som slår ut den mångfalden och skapar grava sociala missförhållanden. Stora Enso har tidigare dömts för miljöbrott i Brasilien, via intresseföretaget Veracel, och har nu etablerat sig i södra Kina där alarmerande rapporter publicerats som beskriver miljö- och människorättskränkningar. Priset delades ut av Jordens Vänner den 3 juli 2012 i Almedalen, efter en omröstning på nätet. Stora Enso fick 28 procent av rösterna och slog kandidater som IKEA och FSC.
Greenwash innebär att undvika riktiga miljöåtgärder och istället lägga energi på att skapa en grön image. Det kan ske genom att kalla miljöskadlig verksamhet en miljöinsats, eller att framhäva verksamhet som är framsynt för att dölja miljöskadlig verksamhet som sker i större omfattning.
De nominerade 2012 var …
1. Stora Enso för guld och gröna skogar
Stora Enso hävdar att de är ett miljömedvetet företag, som främjar biologisk mångfald. Eukalyptus-plantage, s.k. ”grön öken” i Brasilien, är en monokultur som slår ut den mångfalden och skapar grava sociala missförhållanden. Stora Enso har tidigare dömts för miljöbrott i Brasilien, via intresseföretaget Veracel, och har nu etablerat sig i södra Kina där alarmerande rapporter publicerats som beskriver miljö- och människorättskränkningar.
2. IKEA för sin falska miljöprofil
IKEA vill framstå som ett etiskt och miljövänligt företag. De stödjer Earth Hour och på hemsidan vill de ta ”… hand om miljön, jordens resurser… på ett bättre sätt.” Samtidigt arbetar IKEA aktivt med att bygga ut och skapa nya externa köpcentra runt om i världen, som leder till ökad vägtrafik och urarmar service för gång och cykel. Swedwood, medlem i IKEA-koncernen, som förser IKEA med trä har anklagats av flera miljöorganisationer för skövling av urskog i Ryssland.
3. Svensk Kärnbränslehantering AB för tal om det säkra slutförvaret
SKB AB har sedan 70-talet påstått att de har löst hur kärnkraftsavfall ska tas om hand. Oberoende forskare varnar för att kopparkapslarna kan korrodera sönder samt att kunskapen om bentonitleran är alltför knapphändig. SKB har även all makt över forskningsanslagen från kärnavfallsfonden och att de kan styra forskningen som de vill är också en anledning att tveka inför deras säkra uttalanden.
4. Forest Stewardship Council (FSC) för missvisande certifiering
FSC Sveriges (Forest Stewardship Council) märkning av skogsprodukter framstår som ett hållbarhetsmärke medan organisationen, mot sina egna regler, konsekvent ger dispens för användning av gifter i skogsbruket. Än värre är att destruktivt kallygge tillåts. Att använda certifiering som inte betyder något är ett typiskt greenwash-knep.
5. Göteborgs Stad för klassisk greenwash
Under våren 2012 har en massiv reklamsatsning gjorts för det Västsvenska paketet där bygget av biltunneln under Göta älv vid Marieholm ingår. Till skillnad från vad Göteborgs stad påstår är Marieholmstunneln allt annat än miljövänlig! Den kommer, om den byggs som beslutats trots kraftigt motsånd, att bidra till ökad biltrafik i området i och omkring Göteborg.
Läs mer om grönmålning här.
Nyheten är kopierad från Miljöförbundet Jordens Vänners hemsida.
Ny dokumentärfilm om Stora Ensos verksamhet i Kina
En ny film visar hur journalisten Mika Koskinen plan att granska skogsindustrin i Kina förvandlades till en mardröm. Orsaken: Stora Enso.
Under en resa till Guangxiprovinsen i södra Kina blir journalisten Mika Koskinen stoppad av lokala myndigheter. Området ruvade på enorma eukalyptusplantage ägda av Stora Enso, men journalisten förbjuds tillträde. Isolerad och ensam får han veta att hans kinesiska kontakt, juristen Yang Zaixin, som kämpat för lokala bönder som förlorat sin mark till storbolag, fängslats.
Hoskinen projekt rör om i något oerhört känsligt. Så pass känsligt att Yang Zaixin ännu sitter fängslad. Dokumentärfilmen skildrar hur Stora Enso plantageverksamhet orsakar konflikter med lokalsamhällen samtidigt som myndigheter och företagen försöker mörka kritiken.
Jordlösa och eukalyptus
I södra Bahia äger Veracel 200 000 ha, Veracel är ett cellulosa företag som till hälften ägs av Stora Enso och de har enorma plantager av eukalyptus på sina ägor. De har också kontrakt med lite större jordägare på 20 000 ha. Detta gör att kommunerna här alltmer domineras av eukalyptusen och annat jordbruk skjuts i bakgrunden. Jordreformen blir också svår att genomföra, jorden tar slut och den bli också dyr.
Det är sådan mark som ockuperats, det har byggts formliga städer av Eukalyptus Nu slår Veracel till reträtt, de förstår att denna kamp kan de inte vinna utan är nu beredda att medverka till jordreformen, fast inget har hänt ännu.
Jordlös besökte Stora Ensos bolagsstämma
Det hör inte till vanligheterna att en småbonde från Syd deltar på europeiska bolagsstämmor. Men på den svensk-finska skogsjätten Stora Ensos stämma fick företaget långväga besök. Marcelo Durão från de jordlösas rörelse, MST, hade kommit ända från Brasilien för att vittna inför aktieägarna.
Rethink, står det i mitten av den röda eukalyptusblomma som dagen till ära lanseras som Stora Ensos nya logga. Tänka om. Marcelo Durão stirrar på den stora banderoll som täcker huvudkontorets hela vägg och lyser ut över esplanaden i centrala Helsingfors. Marcelo Durão kan inte hålla sig för skratt.
– Det är som att de tog till sig precis det jag sa i går på universitetet och i dag på presskonferensen.
Ledordet i hans tal var just att företaget måste tänka om. Och tänka om rejält. De måste sluta med att alltid sätta vinsten i centrum, de måste sluta med att köra bort människor från sina marker i Kina, Brasilien och Uruguay, de måste sluta förstöra marken, regnskogen och grundvattnet med sina stora plantager av eukalyptus och de måste i stället börja ta ansvar för både miljön och lokalbefolkningens rätt att odla mat.
– Men jag tippar på att Stora Enso inte kommer att ändra sina affärsmetoder i fattigare länder. För det skulle innebära att de måste prioritera bort en del av sin vinst, säger Marcelo Durão.
Under det senaste decenniet har Stora Enso flyttat alltmer av sin produktion till Brasilien och Kina. Precis som den nya loggan antyder har företaget gått ifrån att odla tall och gran i Norden till att odla eukalyptus i tropiska klimat. Pappersfabriker, massabruk och sågverk i Sverige och Finland har lagts ner samtidigt som nya startats upp i bland annat Brasilien. Hundratusentals hektar mark har köpts upp för att odla snabbväxande eukalyptus i plantageform. Eukalyptusträd som är klara för avverkning redan efter sex-sju år, jämfört med de svenska barrträden som kan kräva 90 år innan de är redo för att bli papper. Som vd:n Jouko Karvinen uttrycker det: Stora Enso gör väldigt bra resultat.
Marcelo Durão biter sig i läppen där han står och tittar på banderollen i snålblåsten.
– Det är klart, cheferna var ju där när jag höll mina tal, så de kanske hörde vad jag sa.
På vartenda evenemang i Helsingfors där Marcelo Durão deltagit har han följts av två observatörer. Otavio Pontes, vice vd för Stora Enso i Latinamerika och Terhi Koipijärvi, chef för globalt ansvar i företaget, har varit hans ofrivilliga följeslagare såväl på universitetet som på pressmöten.
Vi börjar gå mot bolagsstämman. Ingången till konferenscentret kantas av kostymklädda män och glänsande bilar. Stora Ensos vinst år 2010 uppgick till åtta miljarder kronor. Företagets omsättning är fyra gånger större än kostnaden för det omtalade barnbidraget Bolsa Família som delas ut till över 40 miljoner fattiga brasilianare.
I entréhallen möts vi återigen av loggor och av det nya ledordet Rethink. Ett tiotal stora tv-skärmar visar filmer från olika delar av världen. Stora Enso bidrar till utveckling i Laos, Stora Enso minskar fattigdomen i Kina och Stora Enso räddar regnskogen i Brasilien. En aktieägare tittar på filmerna och muttrar till:
– Jag undrar just varför de inte gör lika fina reklamfilmer från de bruksorter i Finland som nu håller på att dö ut.
Marcelo Durão har kommit till bolagsstämman för att informera aktieägarna om vad som försiggår i andra delar av världen.
– De måste få veta hur vi tvingas leva på grund av deras företag. Jag har en skyldighet att berätta för dem, säger han.
Tre enskilda aktieägare har lagt två motioner som fokuserar just på aktieägarnas ansvar. Den ena handlar om att göra en oberoende utredning utifrån all den kritik företaget fått i Kina och Brasilien. Den andra handlar om att göra en utlottning bland samtliga aktieägare om att varje år skicka en person för att jobba sex månader på Stora Ensos plantager i Brasilien. Efter arbetsperioden ska aktieägaren rapportera tillbaka till bolagsstämman om hur situationen var där. På så sätt skulle alla aktieägare få bättre kunskap om företagets verksamhet.
– Vi vill diskutera vilket ansvar aktieägarna har. Är det så att man bara kan investera i något utan att sedan ta något moraliskt ansvar för det? Eller måste vi faktiskt ta ett ansvar för hur vi tjänar våra pengar? undrar Niklas Toivakainen, en av de aktieägare som står bakom motionen.
Bolagsstämman drar igång. Marcelo Durão är där som ombud för en aktieägare och har en röst att lägga. Marcus Wallenberg har fyra tusen. Men stämmans ordförande böjar med att förklara att vi inte kommer att rösta något här i dag. Tre av de största aktieinnehavarna, Nordea, SEB och Handelsbanken, är inte närvarande och har redan lagt sina förtidsröster. Därför har det ingen betydelse vad Marcelo Durão och de andra på bolagsstämman röstar.
Vd:n Jouko Karvinen presenterar företagets goda resultat och den nya imagen Rethink.
– Världen tänker om och vi tänker om. Jorden mår dåligt och nu måste vi se till att vi inte drunknar i plast.
Jouko Karvinen tar upp lite av den kritik som företaget stött på utomlands. Han säger att han är stolt över sitt företag och att han tycker att de gör ett fantastiskt jobb, men samtidigt välkomnar han all typ av dialog med kritiska röster. Stora Enso vill lyssna och bli bättre.
Marcelo Durão viftar intensivt för att få ordet bland alla aktieägare. Efter en lång stund lyckas han till slut bli tillfrågad av ordföranden, men redan efter att han presenterat sig blir han avbruten för att han är för långrandig och för att han måste ställa en fråga. Max en minut, upprepar ordföranden flera gånger under de dryga två minuter som Marcelo Durão talar.
– Precis som ni har jag många filmer från Stora Ensos verksamhet i Brasilien. Jag skulle gärna vilja visa dem för er alla. Då skulle ni få se hur Stora Enso förstör mark, regnskog och grundvatten. Och ni skulle få se hur företaget skapar konflikter med småbönder, ursprungsfolk och jordlösa. Jag undrar, kan man inte använda något av dessa miljontals euro i vinst för att ni aktieägare åker och tittar med egna ögon hur vi har det i Brasilien?
Jouko Karvinen går upp på podiet för att ge ett svar.
– Jag är mycket glad att ni är här och jag önskar att ni kan komma och besöka oss i Brasilien. Men precis som vi måste lyssna på er i de sociala rörelserna så måste ni lyssna på oss. Vi måste alla sträva efter att gå framåt och nå en kompromiss, säger han.
Efter bolagsstämman är Marcelo Durão besviken, men inte förvånad.
– Visst känns det ironiskt att de får tjugo minuter på sig att visa fina filmer från Brasilien, medan jag knappt får säga ett ord. Men jag tror egentligen inte att det här är rätt forum. Vårt hopp är inte att cheferna ska ändra sig utan att allmänheten ska sätta press på företaget. Och kanske att många aktieägare går ihop och kräver en förändring.
Precis när han säger det kommer en äldre aktieägare fram, tittar på Marcelo och säger på en upprörd finska:
– Vet du att det är väldigt oartigt att ha keps på sig inomhus?
Morgonen därpå vaknar Helsingfors upp till en ny dag. Finlands största dagstidning, Helsingin Sanomat, pryds av en annons som täcker nästan hela förstasidan. Bilden föreställer de gröna eukalyptusplantagerna i östra Brasilien. Med stora bokstäver står det: ”Stora Enso räddar regnskogar”.
Text och foto: Kerstin Edquist
FOTNOT: De två motionerna togs inte upp för omröstning. Förslaget om lottning sågs inte som juridiskt hållbart och förslaget om en oberoende utredning besvarades enbart med en kommentar från vd:n om att Stora Enso gör många utredningar och att de är helt offentliga.
Sveriges Radio granskar Stora Enso: Frihet utan ansvar
Svenska skogsföretag skövlar skog som enligt lag ska lämnas orörd – men går ändå fria. Och ett telefonsamtal från en vd på ett av de största bolagen kan räcka för att känslig statistik ska stoppas.
Kaliber handlar idag om hur oersättliga naturvärden försvinner – samtidigt som en ansvarig myndighet står och ser på.
Vi har aldrig haft så mycket skog som idag, brukar skogsbolagen säga. Att det mesta är planterad skog är mindre omtalat. Procentuellt sett har Sverige avverkat mycket mer urskog än vad man exempelvis har i Brasilien.
Skyddsvärd skog huggs fortfarande ner, och hela 37 procent av avverkningarna strider mot lagens krav vad gäller miljöhänsyn. Men straffen uteblir, eftersom paragrafen i skogsvårdslagen inte är konstruerad för att fälla någon i domstol.
Den svenska modellen i skogsbruket bygger på frihet under ansvar.
Kaliber kan idag visa hur en svag lagstiftning ger bolagen fritt spelutrymme i skogen. Och hur Skogsstyrelsen, den myndighet som ska se till att lagen efterlevs, står splittrad – med lokala tjänstemän som vill stå upp för skogens miljöfrågor och en generaldirektör i toppen som stoppar statistik som är negativ för skogsbolagen.
Den nationella formuleringen att alla naturligt förekommande arter ska fortleva i livskraftiga populationer, i förhållande till det målet är läget otroligt allvarligt, och egentligen har vi väl kanske redan förlorat.
Nej jag tycker det här är ett solklart bevis på att vi har ingen fungerande skogsvårdslag i Sverige. Vi har ingen fungerande skogspolitik som värnar naturvärden. Det är vansinne.
Tiden är förbi då man konfiskerar mark av folk. Där staten går in och säger, ’nu får inte du äga den här’, nu ska vi köpa den, vi ska sköta den. Den tiden tycker jag bör vara förbi.
Det är den 22 februari, vi sitter bak på en snöskoter på väg ut till Sveriges största sammanhängande vildmark bortanför den lilla byn Kvikkjokk i Norrbotten. Solen ligger lågt och ett vidunderligt blåviolett ljus släpar sig över dalen under fjälltopparna. I morse var det 35 minusgrader, det är något varmare nu, men det svider i lungorna när jag andas och isar i tänderna när jag öppnar munnen. Att djuren överlever är smått otroligt. Vår guide Björn Sarstad, som är uppvuxen här uppe och kan området som sin bakgård, hittar spår i skogskanten med jämna mellanrum:
– Det var förmodligen ett lodjursspår. De brukar hålla till åt det här hållet. Det finns ett till uppe i Änokdeltat. Järvarna har inte varit här så mycket för det är för lite ren.
Foto: Ola Sandstig/Sveriges Radio
Vi korsar Kammajokkälven som här brukar vara en vild fors, men idag är tämjd av isblock och snö. Vi ser spår av utter, skrämmer iväg en tjäder och får huka oss för grenarna i den urgamla skog som näst intill är orörd av människan. Men nu är den anmäld för avverkning och konflikten är ett faktum.
Ur radionyheterna:
Markägaren Kurt Lennart Stenman i Vuollerim är upprörd över att naturskyddsföreningen i Norrbotten säger nej till avverkning på hans marker i Änokdeltat, väster om Kvikkjokk i Jokkmokks kommun: ’För vem ska den skyddas? För det är inget egenvärde i att skydda någonting som är förnyelsebart. Det kommer ju att ruttna upp och ramla ner och ingen har ju någon glädje av det.
Så sa alltså skogsägaren till Sameradion när Naturskyddsföreningen uppmärksammade fallet. Men sedan dess har avverkningen i Änokdeltat blivit en het politisk fråga som har debatterats ändå upp i regeringen. Sverige har idag knappt fyra procent formellt skyddad skog, alltså skog som staten köpt och gjort reservat av. Svenska regeringen har skrivit på ett FN-avtal om att skydda 17 procent skog.
Sverige har dessutom ett definierat miljömål om att den ”biologiska mångfalden ska bevaras”. Ett mål som enligt forskare näst intill är omöjligt att nå. Så här säger Bengt Gunnar Jonsson, professor i växtekologi på Mittuniversitetet i Sundsvall.
– Den nationella formuleringen att alla naturligt förekommande arter ska fortleva i livskraftiga populationer, i förhållande till det målet är läget otroligt allvarligt, och egentligen har vi väl kanske redan förlorat den ambitionen, den visionen kommer vi aldrig kunna uppnå därför att arter har redan dött ut och vi har ett ganska stort antal arter som på sikt också kommer att försvinna från Sverige.
Det som Bengt Gunnar Jonsson säger är välkänt bland forskare. Och den skog som vi är på väg till är klassad som nyckelbiotop av Skogsstyrelsen. Den har alltså dokumenterat mycket höga naturvärden och viktig för att hotade arter i skogen ska kunna överleva. Och när den trots det anmäldes för avverkning gick Sveriges ideella naturvårdare i taket. En av dem var Daniel Rutschman, en ung skogsaktivist från Jokkmokk som lägger all sin fritid på att försöka rädda skyddsvärda skogar från att avverkas. Vi spänner på oss skidor och tar oss ut till den skog som har blivit en nagel i ögat på hela den svenska skogspolitiken.
– Många söderifrån kommer ju upp hit och vandrar Kungsleden och så där, och sen frågar de stugvärden ’vad är det för fel på skog … vad är det för sjukdom?’ Det är ju det som är det naturliga att det ska vara lavar.
Daniel Rutschman lägger all sin fritid på att försöka rädda skyddsvärda skogar från att avverkas. På skidor mot Änokdeltat. Foto: Ola Sandstig/Sveriges Radio
Sån här riktigt vidunderlig skog, det är någon typ av lav som hänger ner från träden som långa skäggstrån, det är som att träden har skägg …
– De här ringarna vid barken på granen, det är spår av tretåig hackspett, som är en rödlistad fågel.
Du menar det schackmönstrade där, det är tretåig hackspett alltså?
– Ja.
Daniel Rutschman och Björn Sarstad berättar att träden växer otroligt långsamt här uppe. Det som skulle ha vuxit upp till en ståtlig gran i södra Sverige är inte större än en julgran här. Det är ingen skog för virke, utan kommer förmodligen bli till pappersmassa och till slut kanske hamna i brevlådan som reklamblad.
– Nu har vi tagit oss nästan en mil norr om Kvikkjokk, där vägen slutar, in i det här urskogs- och vildmarksområdet, porten in till Sareks nationalpark. Det är nu bara en kilometer ungefär från Laponia världsarv.
Hur ser du att det här är ett urskogsområde?
Ja, det syns ju att det aldrig har påverkats av människan innan, i någon omfattande grad. Dels har vi olika trädslag här, vi har granar och vi har björkar och vi har tallar i olika åldrar. Vi har dem som ligger ner och dem som står upp döda och dem som är på halvvägs ner i marken. Vi har hela spektrat från unga träd till förmultnade träd.
Det här området som vi står i nu alltså, som är unikt, det är avverkningshotat nu?
– Ja, det är två områden häri deltalandet som är avverkningsanmält nu, och precis har blivit beviljat tillstånd från skogsstyrelsen.
Vad tänkte du när du fick reda på det?
– Det är ju vansinne. Det är ju helt vansinne.
Varför det?
– Därför att vi ska ju i Sverige ta hand om miljön, och vi har åtagit oss att bedriva ett hållbart skogsbruk, och nu ska man bryta sig in i ett tidigare helt orört fjällskogsmassiv. Det är helt vansinne. Nej jag tycker det här är ett solklart bevis på att vi har ingen fungerande skogsvårdslag i Sverige. Vi har ingen fungerande skogspolitik som värnar naturvärden, utan vi har en ensidig produktionsinriktad linje som drivs, och det här tycker jag bevisar det.
Det svenska skogsbruket är reglerat i skogsvårdslagen. Under 1900-talet utvecklades lagen till att allt hårdare detaljstyra skogsbruket mot hög produktion. Det blev en effektiv metod att producera träd där man kalavverkar och sedan återplanterar med samma trädslag, gödslar, röjer och gallrar, som vid vilken plantage som helst. Men skog och träd är inte alltid samma sak. Så här säger Bengt Gunnar Jonsson.
– Man är ju akademiker, och vad menar vi med skog? I vardagligt tal så pratar vi väl kanske snarare om träden än som skogen. Om man tar ett flygfoto och tittar på stora arealer som faktiskt är ’beskogat’ som man säger så ser det väl bra ut. Men om man tittar på skogen som ett ekosystem med alla de växter och djur som har sin hemort där så är bilden en helt annan.
Idag räknar man med att Sverige har max fem procent helt orörd skog kvar, så kallad urskog. Brasilien, som ofta framhävs som ett skräckexempel vad gäller skogsskövling har runt 50 procent av sin urskog kvar. Skillnaden är att Sverige har återplanterat skog för att säkra virkestillgången.
På 1990-talet uppmärksammade man på allvar att omvandlingen av den svenska skogen till produktionsskog utarmade ekosystemet. 1993 skrev man om den svenska skogsvårdslagen. I portalparagrafen förde man in att miljömål och produktionsmål skulle väga lika mycket. Detaljstyrningen minskade, och skogsbrukarna fick stor frihet i hur de uppfylla målen. Frihet under ansvar. Den svenska modellen, i modern mening, var född. Hur har den då fungerat I praktiken?
I Sverige ägs ungefär 80 procent av skogen av privata intressen, det är allt från skogsbönder till multinationella aktiebolag. Resten ägs av staten och allmänheten. I Europa och resten av världen är det tvärtom, staten äger den mesta av skogen. Det svenska skogsbruket är dock reglerat i skogsvårdslagen där fokus mest har legat på produktion. Den så kallade svenska modellen är framför allt en effektiv metod att producera träd där man kalavverkar och sedan återplanterar med samma trädslag, gödslar, röjer och gallrar, som vid vilken plantage som helst. Men skog och träd är inte alltid samma sak. Så här säger Bengt Gunnar Jonsson, professor I växtekologi på mittuniversitetet I Sundsvall:
Att skogsbruket utarmade den biologiska mångfalden började man på allvar inse i början på 90-talet. 1993 skrev man om den svenska skogsvårdslagen. I portalparagrafen förde man in att miljömål och produktionsmål skulle väga lika mycket. Detaljstyrningen minskade, och skogsbrukarna fick stor frihet i hur de uppfylla målen. Frihet under ansvar. Den svenska modellen, i modern mening, var född. Hur har den då fungerat I praktiken?
– Produktionsmålet har väl varit en jättesuccé efter den nya skogsvårdslagen i början av 90-talet. Avverkningsvolymerna har ju ökat med drygt 40 procent de sista 40 åren, även tillväxten i skogslandskapet har ju ökat med 15-20 procent. Så den delen har ju gått jättebra. Samtidigt har vi under den 20-årsperioden förlorat stora arealer av skogar med höga naturvärden.
Dagen efter Änok åker jag till Luleå för att träffa landshövdingen för Norrbotten, Per-Ola Eriksson. Som chef på Länsstyrelsen har han makten att stoppa avverkningen och inrätta ett naturreservat. Allt som krävs är hans signatur. Hans tjänstemän på miljöavdelningen har redan avrått Skogsstyrelsen från att godkänna avverkningen. De skriver att den är oförenlig med områdets naturvårdsintressen. Per-Ola Eriksson håller inte med.
– Alltså, jag skulle vilja säga så här, det finns väldigt många områden som är skyddsvärda. Men bara för att ett område är skyddsvärt så måste det inte innebära att man inte kan bruka det, utan Skogsstyrelsen har gjort en bedömning här att man ska kunna tillåta avverkningen trots att det kan finnas skäl för att skydda.
Men vad har du för åsikt?
– Jag följer skogsstyrelsens … jag kommer inte att ifrågasätta Skogsstyrelsens beslut.
För det är så, om ni ska lägga en typ av interremistiskt förbud, då måste länsstyrelsen ha din underskrift?
– Ja. Och beträffande Änok så blir det ingen sån underskrift från mig. Jag har bestämt mig för det.
Men det är också ni som har del av ansvaret för att miljömålet Levande skogar ska uppnås, och det är inte uppnått ännu. Vore det inte lämpligt att avsätta den här marken som är nyckelbiotopsklassad och skyddsvärd?
– Först ska man ju komma ihåg att jag tycker den tiden är förbi då man konfiskerar mark av folk. Där staten går in och säger, ’nu får inte du äga den här’, nu ska vi köpa den, vi ska sköta den. Den tiden tycker jag bör vara förbi.
Jag lämnar landshövdingens kontor, går förbi dom två uppstoppade björnungarna i trapphuset och ut i kylan. Det är någonting som inte stämmer.
Varken länsstyrelsen eller Skogsstyrelsen vill använda sin lagvunna makt till att stoppa avverkningen i Änok. Trots att Sverige inte på långa vägar har uppfyllt sina miljömål eller levt upp till påskrivna konventioner.
Jag ringer Skogsstyrelsen. Jag ringer Skogsstyrelsen. Johan Kristoffersson är distriktschef på Skogsstyrelsen i södra Norrbotten, och Skogsstyrelsen är alltså den myndighet som ska förverkliga regeringens skogspolitik i Sverige, tolka lagen och se till att den följs. Kristofferssons svar om Änok är något helt annat än jag väntat mig.
– Att vi ger tillstånd det tolkar man som att våran uppfattning är att det här bör avverkas, men det är ju absolut inte på det sättet, utan det här är mycket skyddsvärd skog som absolut bör sparas för framtiden.
I skogsvårdslagens paragraf 18 står det att: ”Tillstånd till avverkning får inte ges om avverkningen är oförenlig med intressen som är som är av väsentligt betydelse för naturvården”.De kriterierna är alltså uppfyllda, men under de 20 år som lagen har funnits har den aldrig använts. Skogsstyrelsens beslut är ett invecklat juridiskt resonemang, men en sak är tydlig. Myndigheten vill inte själv stoppa avverkningen och ett formellt skydd är inte att tänka på.
– Nej, vi har 20 hektar ungefär i vår övre gräns för vad vi får göra biotopskydd, sen är det ärenden som hamnar hos länsstyrelsen och då gör de naturreservat av områdena.
Landshövdingen säger ju så här, att han litar på Skogsstyrelsen.
– Ja men det är ju en politikers sätt att argumentera, så det är ett väldigt märkligt svar från landshövdingen som säger att ’ja men vi litar på skogsstyrelsen’. Frågan har ju först gått till länsstyrelsen om de tänker göra reservat, och de svarar nej egentligen, för vi får ju inget svar ifrån dem. Sedan vänder han tillbaka det till att Skogsstyrelsen ger tillstånd, därför gör de ingenting. Det är ju jättemärkligt.
Till sist varken kan eller vill någon alltså ta ansvar för om urskogen i Änokdeltat ska bli pappersmassa. Lagar och konventioner är verkningslösa, eller anpassningsbara efter den politiska verkligheten. Den 15 mars debatteras frågan i riksdagen och här ger Landsbygdsministerns Eskil Erlandson kanske den sista pusselbiten på fallet Änok. Han menar han att Norrbotten redan har så mycket skyddad skog och att skogen dessutom skapar arbetstillfällen. Pengarna för att göra naturreservat gör bättre nytta någon annanstans. Han väljer bort Änokdeltat.
Ärendet kring Änok avlutas inte utan överklagas till förvaltningsrätten där det nu ligger. Och Skogsstyrelsens hantering av sina uppgifter fortsätter att förbrylla, men nu på annat håll. Ett par veckor senare får jag ett anonymt samtal från en person som är insatt i skogsfrågor i Dalarna.
Thomas Husing, skogskonsulent i Dalarna. Foto: Ola Sandstig/Sveriges Radio
Källan berättar att Skogsstyrelsen i Dalarna ska släppa näst intill skandalös statistik för länet. Den visar att skogsbrukarna i nästan hälften av fallen inte når upp till lagens krav om hänsyn till miljön vid avverkningar. Jag tar kontakt med en skogskonsulent på myndigheten i Dalarna,Thomas Husing. Han visar mig ett hygge.
– Vi är 4-5 mil nordväst om Falun, i närheten av Korså bruk, uppe på ett berg som heter Kamp-Olles.
Det här hygget är ju väldigt stort, hur stort är det?
– 44 hektar.
Det är ungefär 90 fotbollsplaner, eller vad brukar man säga?
– Ja, här ryms både allsvenskan och division två, och ha match samtidigt.
Men det här som vi ska kolla på nu är ett objekt som du har inventerat?
– Ja, det här är ett så kallat polytaxobjekt som jag har gjort inventering före det avverkades och efter det avverkades och har betygsatt det. Och det är ett hygge som inte höll måttet, det fick det sämsta betyget, det höll inte lagens nivå.
Tomas Husing är en av de många tjänstemän på Skogsstyrelsen som varje år gör inventeringar för att se hur skogsbruket lever upp till skogsvårdslagen vid sina avverkningar. De kallas för polytaxinventeringar, men man håller hemligt vilka bolag eller skogsägare som är dom värsta miljöbovarna. Kaliber har flera gånger begärt ut statistiken bolagsvis men fått avslag med hänvisning till sekretesslagen. Hygget som vi besöker är i alla fall ett resultat av skogsbolaget Stora Enso.
– På de här gamla tallarna som är uppskattningsvis 200-250 år så är det spår efter yxblecker. När man stämplade skogen i den förra avverkningen som gjordes här för bra länge sen då slog man bort en barkbit och slog in företagsmärket i den rena veden. Totalt på hygget fanns det 18 levande sådana här tallar. Det är kvar 12 stycken, så sex stycken eller en tredjedel har man huggit. Det är ju tabu att avverka den här typen av tallar.
Vi går igenom hela hygget och de anmärkningar som Tomas Husing har på sin lista. Man har alltså avverkat värdefulla och extremt ovanliga träd, huggit ner stora delar av en skyddsvärd skog, kört igenom en bäck, bland annat. Vi avslutar turen vid en sumpskog.
– Nu är vi då i rester av en sumpskog som jag hade skrivit i mina anteckningar att den hade extra höga värden, eller som vi säger miljökvalitetsvärde högt. Men här har man avverkat 60-70 procent.
Varför går man in och avverkar sådant här?
– Ja, fråga inte mig. Och här rådet det nog en samsyn om att det här ska inte avverkas och man ska definitivt inte markbereda här.
Det här ser ju ut som en krigs … det är ju helt sönderkört.
– Ja.
Djupa vattenfyllda fåror korsar marken. Enligt Tomas Husing är det vanligt. Förutom att det ser hemskt ut urlakar körskadorna jorden och lösgör kvicksilver som följer med ner till större vattendrag.
Men under de 17 år som skogsvårdslagen funnits har ingen blivit fälld för brott mot miljöhänsyn vid avverkning. För att bli dömd krävs att Skogsstyrelsen i förväg talar om exakt vad man inte får göra, vid varje enskild avverkning. Och förra året kom det in 70 000 avverkningsanmälningar. Även Skogsstyrelsens egen personal kritiserar lagen:
Vi har hängt upp hela vårt skogsbruk i dag på något som är fullständigt tandlöst. Det är i stort sett omöjligt att bli dömd.
Så säger biologen Johan Nitare, som var med när lagen skrevs, till myndighetens egen tidning SkogsEkot. Thomas Husing säger så här:
– Skogsvårdslagens paragraf 30 är ju konstruerad så som man säger ’frihet under ansvar’, man har frihet att utforma det hela själv, och så ska man ta ansvar för det hela. I det här fallet har man ju bara tagit friheten, friheten att göra som man vill.
Vid den här tidpunkten ligger statistiken för hela landet på 30 procent underkända avverkningar. Med sina 47 procent är Dalarna sämst i landet. Uppgifterna är inte offentliga men ett meddelande har legat färdigt att skickas ut till medierna. Den 22 mars får jag reda på att det är stoppat. Enligt källor har en bolagschef på Stora Enso Skog ringt upp till generaldirektören på Skogsstyrelsen, Monica Stridsman. Sedan har informationen strypts.
Martin Holmgren är vd för Stora Enso Skog, som ingår i Stora Enso, ett multinationellt bolag i skogsindustrin. Det är börsnoterat, och omsatte förra året 10,3 miljarder euro. Sin svenska råvara avverkar Stora Enso framför allt i Dalarnas skogar. Hur stor del av just deras avverkningar som är underkända, vill inte Skogsstyrelsen inte berätta.
Men i statistiken för hela landet för dom stora skogsägarna, där Stora Enso ingår, är bara några få procentenheter bättre på miljöhänsyn än småskogsbruket.
Vd:n för Stora Enso Skog bekräftar ryktet om samtalet till generaldirektören.
– Det är ju viktigt att veta, är Skogsstyrelsen på gång att gå ut med information där vi behöver bemöta på något sätt.
Tjänstemännen på skogsstyrelsen Dalarna känner nu till vad som har hänt. Dom är upprörda och börjar skissa på ett protestbrev som ska gå till ledningen.
Den 8 april släpper Skogsstyrelsen nya inventeringssiffror. Det visar sig att hela 37 procent av alla avverkningar i hela landet får underkänt. En ny bottennotering. I medierna är det, med några få undantag, knäpp tyst. Skogsstyrelsens pressmeddelande är så nedtonat och journalisterna knappast har uppmärksammat det: Rubriken är: ”Gemensamma insatser krävs för bra miljöhänsyn”. Ingen kritik riktats mot skogsnäringen, det talas istället om att förbättra dialog och samsyn med skogsbruket.
En vecka senare träffar jag Skogsstyrelsens generaldirektör, Monica Stridsman. Jag frågar henne hur hon motiverar att stoppa Dalarnas statistik.
– Om jag ska motivera det så är det att när vi ska gå ut med ett pressmeddelande, eftersom vi är en myndighet, så behöver vi kvalitetssäkra det. Så det är väl egentligen det som ligger bakom.
Men varför gjorde ni inte det?
– Skälet till det … i det här fallet så skulle vi precis gå ut med de nya siffrorna, och det här baserades på ett gammalt material.
Men det här var ju siffror enbart för Dalarna, och det har ju inte kommit, och det var ju de här siffrorna som var högst i hela landet. De berättade ju väldigt mycket om situationen. Ska inte medborgarna få reda på det?
– Det handlar inte om att medborgarna inte ska få reda på det, utan det handlar egentligen om hur man ska få till det att bli bättre.”
Monica Stridsman säger vidare att det är viktigare att diskutera förbättringar än att offentliggöra siffror. Att det var vd:n på Stora Enso Skog som ringde henne om statistiken var inget konstigt tycker hon, eftersom hon har löpande kontakter med skogsbruket.
– För mig är inte det något som helst konstigt, och det var egentligen en fråga jag fick: vad är det för press … och jag kände ju inte till det så jag fick ju bara vidarebefordra frågan.
Men du är medveten om att det går rykten i Dalarna, eller att folk tycker det är lite konstigt att vd:n för Stora Enso Skog ringer dig och berättar att de ska gå ut med polytaxsiffrorna, dagen efter det är de stoppade.
– Ja men då tror jag att man är nog så konspiratorisk om man tänker så. För om jag får en rak fråga, som jag inte själv kan svara på, då vidarebefordrar jag den, och det är det jag har gjort så jag tycker inte att man behöver ha så många konspirationsteorier runt det.
Men vad sa Martin Holmgren till dig då?
– Han hann inte säga så mycket. Jag var på väg från frikarummet för att ta en snabb kopp kaffe och hämta in den i sammanträdesrummet. Jag egentligen bara sa ’hörrudu, jag skickar det här vidare till Camilla Kastner som är min pressekreterare, så att det här fick de ta hand om så att säga.
Enligt Stridsman hamnade frågan alltså i knäet på presschefen Camilla Kastner. Jag ringer upp henne direkt när jag kommer ut på gatan.
Jag har hört ett rykte om att det var någon från Stora Enso som ringde till Monica Stridsman som sedan stoppade det här meddelandet.
– Distriktscheferna valde själva att stoppa det här pressmeddelandet, eller debattartikeln tror jag, insändare eller någonting sånt kallade de det för. Så det var de själva som valde att inte gå ut med den.
Var det inte ni som bestämde det, uppifrån?
– Nej, absolut inte. Jag ringde och frågade distriktscheferna om jag kunde få se artikeln, och då svarade de att det behövs inte för vi har valt att inte gå ut med den. Det var deras eget beslut.
Skogsstyrelsen har två distriktschefer i Dalarna, Hans-Olof Marcus är chef för södra och Thomas Östlund är chef för norra. Jag frågar först Hans-Olof Marcus.
Jag hörde att distriktscheferna självmant valde att dra tillbaka det här.
– Nej, det stämmer inte alls. Var har du fått den informationen ifrån?
Det var presschefen som berättade det för mig.
– Ja, det får ju stå för den personen då, men vi fick informationen att det inte var lämpligt helt enkelt att skicka den här informationen vidare till medierna, och då gjorde vi så.
Det var alltså inte ert eget beslut att dra tillbaka det här?
– Nej.
Thomas Östlund berättar ungefär samma sak.
– Jag fick ett samtal från Camilla Kastner där hon hävdade att vi var tvungna att stoppa det här.
Det var alltså inte ert eget beslut?
– Absolut inte.
Hanteringen av det här ärendet får Skogsstyrelsens personal i Dalarna att reagera. Den 20 mars skickar man ett brev till generaldirektören Monica Stridsman och till regionschefen Göran Rune. Brevet är undertecknat med 23 namnunderskrifter.
Hej Monika och Göran
De senaste veckorna har det känts extra svårt att vara skogsstyrelsetjänsteman, på grund av hanteringen av vår önskan att gå ut med förra årets polytaxresultat till allmänheten.
I brevet framgår också att chefen för region mitt, Göran Rune, som sitter i Skogsstyrelsens ledningsgrupp, hade godkänt att offentliggöra statistiken.
Ändå tar det bara någon timme från det att vår distriktschef informerat skogsbrukets representanter om att artikeln nu kommer att släppas, innan allt stoppas uppifrån och Görans stöd var borta. Vi tycker inte att det är acceptabelt att kovända efter synpunkter utifrån, oavsett om det skulle ha kommit från ett skogsbolag eller ideell naturvård.
En anställd säger till Kaliber att det inte förenligt med de värderingar som en statlig myndighet borde agera efter. En annan att det är obegripligt eftersom tjänstemännen är satta att genomföra den svenska skogspolitiken.
Polytaxinventeringarna ska ge svar på om det svenska skogsbruket lever upp till ambitionerna i 1993 års skogspolitik, då miljö skulle väga lika starkt som produktion. Den är också ett kvitto på om den svenska modellen, med frihet under ansvar fungerar.
Reporter: Ola Sandstig
Researcher Magnus Sandelin
Producent: Sabina Schatzl
Reportaget är kopierat från Sveriges Radios hemsida.
Klicka här för att lyssna på radioreportaget från Kaliber om hur en svag lagstiftning ger bolagen fritt spelutrymme i skogen.
Pressmeddelande: Stora Enso anklagas för miljöbrott och korruption
Helsingfors, 20 april – På dagens årliga bolagsstämma i Helsingfors planerar Stora Enso att ge ut en del av sin vinst från 2010 på 817 400 000 euro till sina aktieägare. Jordens Vänner, Friends of the Landless och de jordlösas rörelse (MST) varnar nu för att Stora Ensos vinst uppkommit genom att de brutit mot miljö- och arbetslagstiftningen och brottsbalken i Latinamerika.
I Bahia, Brasilien, anklagar åklagaren företaget Veracel (ett samarbete mellan Stora Enso och det brasilianska företaget Fibria) för penningtvätt, skatteflykt och korruption. Utskottet för jordbruk i det brasilianska representanthuset kommer att hålla en offentlig utfrågning om anklagelserna mot Veracel.
Företaget är också anklagat för att ha begått miljöbrott. Det har tidigare dömts för olagliga skogsskövlingar och olämplig användning av bekämpningsmedel, och stora områden av Veracels monokultursodlingar av eukalyptus saknar miljötillstånd. Nyligen genomfördes en utvärdering av Forest Stewardship Council (FSC) som visade att den FSC märkningen som erhållits av Veracel i själva verket aldrig borde ha tilldelats på grund av brott mot FSC riktlinjer. Därutöver anklagas Veracel för att ha brutit mot arbetstagarnas rättigheter.
Under de senaste åren har arbetsrättsdomstolen i Eunápolis mottagit mer än 850 stämningsansökningar mot Veracel och deras underleverantörer.
“Stora Enso hävdar att deras verksamhet är miljövänliga och att deras investeringar i syd lindra fattigdom. När aktieägarna tar emot utdelning från Stora Enso bör de dock veta att den vinsten görs genom brottslig verksamhet med massiva sociala och miljömässiga konsekvenserna. Stora Enso bör ta ansvar för de effekter deras verksamhet bidrar till och stoppa sina ohållbara produktionsmetoder.“ säger Noora Ojala från Maan ystävät (Friends of the Earth Finland).
I både Brasilien och Uruguay har monokulturella eukalyptusodlingar för massabruk lett till problem i de lokala samhällena samt till erosion och vattenbrist. I Uruguay så har det storskaliga jordbruket del Plata Montes (gemensamt ägt av Stora Enso och chilenska företaget Arauco) lett till att lokala brunnar torkat upp vilket gjort att vattentillgångarna för tusentals familjer gått förlorade.
I Brasilien ansvarar Enso Stora för en förvärrad osäkerhet kring livsmedelsförsörjning och orsakar därmed lidande för miljontals jordlösa människor. Exempelvis har de olagligt planterat eukalyptus på statlig mark som är avsedd för en jordreform. Stora Enso äger nu hundratusentals hektar mark i Brasilien och Uruguay alltmedan livsmedelsförsörjningen för miljoner människor hotas eftersom de fortfarande är utan mark att leva på.
Som en reaktion mot svält och fattigdom så har flera av Stora Ensos odlingar i Brasilien ockuperats av kvinnor och barn från de jordlösas rörelse (MST) och bonderörelsen Via Campesina. Många av dessa ockupanter, som bearbetade marken för att göra det möjligt att odla mat där istället för eukalyptus för export, vräktes brutalt av militärpolisens brigader på uppdrag av Stora Enso.
“I stället för att bidra med utveckling orsakar Stora Enso mark konflikter och hotar livsmedelssuveräniteten. Äkta hållbar utveckling främjar småskaligt jordbruk för att föda människor och inte stora lantbruk för att göra vinster för företagen. Vi kan inte äta eucalyptus!”, säger Marcelo Durao Fernandes från MST (Movimento dos trabalhadores Sem Terra, de jordlösas rörelse, Brasilien).
Ellie Cijvat, Jordens Vänner: 073 778 2242
Noora Ojala, Maan ystävät (Friends of the Earth Finland): +358 4567 30713
Clarissa Abreu, Núcleo Amigos da Terra (Friends of the Earth Brazil):
[1] Stora Ensos förslag till fördelning av utdelning: http://www.storaenso.com/investors/governance/shareholders-meetings/agm_2011/proposals/Documents/E_Proposal_dividend_2.pdf
[2] Mer information om anklagelserna mot Stora Enso kan hittas i bakgrundsbriefingen “Stora Enso: negativa effekter i Brasilien och Uruguay” på: http://www.mjv.se/wordpress/wp-content/uploads/2011/04/Background-SE-apr011.pdf
[3] Rapporten är utförd av ASI på uppdrag av FSC International (http://www.accreditation-services.com/summary_sgs.html ) och är baserad på observationer vid granskningen av Veracel utförda av SGS Qualifor. Slutsatsen är att de kriterier som används av SGS Qualifor för att bedöma Veracels verksamhet inte stämmer överens med FSC-standard.
Aktieägare i Stora Enso kräver förändringar
På Stora Ensos bolagsstämma i Helsingfors lanserade skogsindustri jätten sin nya logotyp. Men flera aktieägare kräver mer omfattande förändringar av bolagets eukalyptusplantager och massabruk i Brasilien, Uruguay och Kina.
– Vi vill visa på problemen och förändra metoderna i stort. Men också att man ska värna de små jordbrukarna som inte kan klara sig utan sin mark, berättar Marcelo Durão för Sveriges Radio utanför Stora Ensos bolagsstämma i Helsingfors.
Hör inslaget i sin helhet på Sveriges Radio – Ekonominyheter
Stora Ensos aktieägare ställs till svars
Skogsindustrins satsningar i Sydamerika är förödande för både miljö och lokalbefolkningar. Ett ledande exempel är Stora Ensos verksamhet i Brasilien. På bolagsstämman den 20 april hoppas jag ge aktieägarna vår bild av företagets verksamhet, skriver Marcelo Durão från de Jordlösas rörelse i Brasilien på Svd Opinion.
”Grundproblemet är det extremt ensidiga och storskaliga produktionssystem som Stora Enso är en del av. Jord som skulle kunna användas till livsmedelsproduktion har köpts upp av storföretag som Stora Enso. Monokultur av eukalyptus, sockerrör, och soja är ett hot mot familjejordbruken, skapar en flykt från landsbygden, ökar jordkoncentrationen och äventyrar matsäkerheten. Även markpriserna i regionen har stigit vilket försvårat jordreformen i landet.
Områden som skulle ha exproprierats av regeringen och omvandlats till bosättningar för jordlösa, har istället köpts upp av Stora Enso. Runt samtliga av Stora Ensos plantager har fattigdomen ökat och tillgången till vatten och mat försämrats.
De drabbade samhällena runt Stora Ensos plantage har protesterat ihärdigt, men för döva öron. I åratal har vi jordlösa ockuperat egendomar tillhörande skogsindustriföretaget och krävt att företaget ska lämna regionen. De jordlösas rörelser kräver också att Stora Enso överlämnar 25 000 hektar av sina marker till bosättningar för jordreform. Senast i februari ockuperade över tusen av våra kvinnor ett plantage tillhörande Stora Ensos dotterbolag Veracel, i protest mot eukalyptusplantagernas förödande verksamhet och den uteblivna jordreformen.
Imorgon (20/4) hoppas jag – som representant för MST, De Jordlösas Rörelse, i Brasilien – få lyfta denna kritik på företagets bolagsstämma. Jag är övertygad om att Stora Ensos aktieägare vill vara en del av ett företag som bedriver en miljömässigt och socialt hållbar verksamhet.
Vår erfarenhet av de senaste årens eukalyptusexpansion i Sydamerika är att denna affärsmodell är förödande konsekvenser för människor och miljö. Det vi har sett är att företaget enbart tänker på sin avkastning och konsekvent ignorerar lokalsamhällenas klagomål. Vi hoppas att det hela är en konsekvens av okunskap och att bolagsstämman kommer lyssna på vår syn av verksamheten i Brasilien.”
Marcelo Durão, de Jordlösas rörelse (MST)
Läs artikeln i sin helhet på Svd Opinion
Bergsvik Skog kritiseras i ny rapport
Naturskyddsföreningens nya rapport ”Under the Cover of the Swedish Forestry Model” som publicerades den 7 mars i år har rönt stor uppmärksamhet, både i Sverige och i Europa. En liten del av uppmärksamheten kommer från de stora skogsbolagen Bergsvik Skog som ägs av Stora Enso, samt Sveaskog, som inte helt oväntat anser att rapporten ger en orättvis bild av deras arbete.
Naturskyddsföreningen har under flera år dokumenterat situationen i de svenska skogarna. Den svenska modellen, med frihet under ansvar, innebär att det fortfarande kalhuggs skogar med höga naturvärden i ett skogslandskap där endast en bråkdel värdefull naturskog återstår. Antalet rödlistade arter i skogslandskapet har ökat samtidigt som arealen av den naturskog som arterna är beroende av minskar.
– De fakta som presenteras i rapporten är hämtade från flera års studier i fält av föreningens ideella naturvårdare, men också från ledande naturvårdsforskare och naturvårdsspecialister runt om i landet. Enigheten är total i den centrala frågan som rapporten handlar om: avverkningen av de kvarvarande skogarna med höga naturvärden måste hejdas, säger Karin Åström, vice ordförande Naturskyddsföreningen.
Läs Naturskyddsföreningens rapport
STÖRA ENSO 