Stora Enso – Brasiliens nya kolonisatörer

02 mars 2009 at 22:56 Lämna en kommentar

Pappersmasseproduktion utgör alltjämt ett stort hot mot världens tropiska regnskogar och den lokalbefolkning som är beroende av regnskogen för sin överlevnad. 
FNs organ för jordbruk, skogsbruk och fiske, FAO, uppskattar att timmerplantagen som är avsedd för pappersmasseproduktion ökar med 45 000 kvadratkilometer per år. Det är en yta som är större än hela Holland. 
Närmare 90 procent av dessa plantager anläggs i Asien och Sydamerika och läggs till stor del i områden som är täckta med regnskog.

stubbe

En av de största miljökatastroferna i modern tid har inträffat i Brasilien. Så gott som alla människor känner till hotet mot Amazonas regnskog. Men få vet att Brasilien långt in på 1900-talet hade en annan form av skog som täckte en yta många gånger större än Sverige, den så kallade Atlantskogen. 
I dag känner färre än tio procent av alla de brasilianare som lever där skogen tidigare stod till dess existens. I en klassisk skildring i boken ’With Broadax and Firebrand’ beskriver ekonomhistorikern Warren Dean hur denna ekologiska katastrof ägde rum. 
Från början sträckte sig skogen längs nästan hela den 400 mil långa kusten i Brasilien. Undan för undan så ledde de portugisiska kolonisatörernas aktiviteter till att skogen decimerades. Först röjdes skog för att ge plats för väldiga sockerrörsplantager i nordöstra Brasilien. Därefter skulle våg på våg av grandiosa ekonomiska satsningar ske på skogens bekostnad. Guldruschen i sydöstra Brasilien på 1700-talet, kakaoplantagerna i den nordöstra delen av landet, utbredningen av megastäderna i södra delen av landet, järnvägarnas anläggande och ångloken som kördes på tropiskt timmer och inte minst det ekonomiska hjärtat i den nyblivna republiken på slutet av 1800-talet, kaffeodlingarna.

Men ännu i början av 1960-talet så var stora delar av delstaterna Espirito Santo och Bahia täckta av Atlantskogen. Här hade jaguarer, pumor och apor som lejontamarinden ännu en fristad, där de kunde klara sig från den ökade jakten på deras kött och skinn. Men för militärdiktaturen som inleddes 1964 utgjorde den kvarvarande skogen endast ett hinder för utveckling. 
De styrande generalerna beslöt att bygga en motorled längs kusten rakt igenom skogen. Den nya vägen skulle bli en blodåder som pumpade utveckling och modernitet in i den efterblivna delen av landet, där regeringen menade att endast självförsörjande bönder, indianer och ättlingar till förrymda slavar levde.

Och nog kom utvecklingen. I slutet av 1960-talet hade 1 700 sågverk anlagts enbart i norra delen av delstaten Espirito Santo. Överallt i skogen kryllade det av lycksökare vars enda utrustning bestod av väldiga motorsågar. 
Skogen kunde innehålla upp till 476 olika trädarter inom en enda hektar, men timmerhuggarna tog bara några få av dessa. Främst jakaranda, brasiljeträdet och piassava. Resten satte de eld på. Marken såldes ut till boskapsuppfödare och kaffeodlare. 
Men det fanns även företag som lockades av tillgången till mark. Redan i slutet av 1960-talet hade pappersmasseföretaget Aracruz följt i skogshuggarnas spår. Där skogen precis röjts anlade man vidsträckta eukalyptusplantager. Enligt människorättsorganisationen FASE fanns det runt 40 indianbyar i Aracruz’ koncessionsområde innan plantagerna anlades. Idag återstår endast tre av dessa byar. 
När en undersökningskommission tillsattes för några år sedan så vittnade flera afrobrasilianska småbönder om hur Aracruz hade tvingat bort dem från deras mark. Kommissionen lades dock ned på grund av politisk turbulens. Den som grundade Aracruz och än idag styr företaget är norrmannen Erling Lorentzen, svåger till den norske kungen.

eukalyptusAracruz’ verksamhet blev startskottet för andra pappersmassejättar. De högg antingen ned skogen själva eller så köpte de mark av de stora ranchägarna, mark som snabbt planterades med eukalyptusträd. 
Det svenska skogs- och pappersföretaget Stora var med och bildade bolaget Veracel 1997. Bolaget äger drygt 1 400 kvadratkilometer mark, en större yta än Öland och dagens Stora Enso och Aracruz äger hälften av aktierna var. En rapport från SwedWatch som publicerades 2005 visar att dagens verksamhet i Veracel är möjlig tack vare de företag och människor som tidigare högg ned atlantskogen och tvingade bort lokalbefolkningen från den mark de ägt i generationer.

Veracel svarar idag för de största industriella investeringarna i delstaten Bahia och många politiker har hyllat företagets satsningar. Alla är dock inte positiva. Etableringen av företagets eukalyptusplantager och det påbörjade bygget av en ny pappersmassefabrik har lett till ett kraftigt motstånd, både lokalt och nationellt.  
Motståndarna består av miljöorganisationer, människorättsorganisationer, småbönder, de jordlösas organisation, indianorganisationer, med flera. Dessa grupper har gått samman i ett nationellt nätverk för att kräva ett stopp för pappersmasseföretagens expansion och för att mark ska återlämnas till dem de uppfattar vara markens rättmätiga ägare.

Stridsfrågorna gäller dels den lilla Atlantskog som återstår, dels vem som ska ha tillgång till marken i allmänhet. Nätverket hävdar att de olika pappersmasseföretagen sammantaget bidrar till att Atlantskogen fortsätter att avverkas och att eukalyptusplantagernas utbredning omöjliggör satsningar på att försöka få skogen att åter växa till sig. 
Den lilla rest Atlantskog som ännu finns kvar är så uppsplittrad i fragment att om man inte snabbt återplanterar stora områden kommer få djurarter att finnas kvar inom några år.

Veracel äger drygt 700 kvadratkilometer eukalyptusplantager och har skrivit kontrakt om ytterligare 230 kvadratkilometer mark med privata markägare. Bolaget har behållit ett relativt orört Atlantskogsområde på 60 kvadratkilometer för att kunna hävda att företaget värnar om miljön. 
Men om hotade arter som jaguarer tapirer ska kunna överleva krävs långt större områden, vilket kräver inte bara bevarande utan också restaurering av den skog som tidigare avverkades. Och så långt vill inte Veracel och de övriga pappersmasseföretagen gå.

Trots detta har Veracel utropat sig till förkämpar för atlantskogen. Bland annat hävdar företagets representanter att bolaget låtit bevara 700 kvadratkilometer Atlantskog. Rapporten ”Swedish Pulp in Brazil: The Case of Veracel”, som getts ut av organisationen SwedWatch, visar dock ihålligheten i detta argument. 
De skogsfragment det handlar om utgör ett skydd mot spridning av bränder och sjukdomsangrepp mellan eukalyptusplantagen och fyller därmed en viktig funktion för Veracel. Nästan samtliga fragment är belägna i dalar där det ändå inte skulle gå att avverka eukalyptus.
I praktiken är det tveksamt om Veracel bevarar mer än de 20 procent Atlantskog på den mark företaget äger som lagen kräver. Veracel hugger även ned många av de buskar och ungplantor som skulle kunna vara början till en återväxt av atlantskogen, vilket är allt annat än föredömligt.

Den sammanlagda ytan som täcks av eukalyptusplantager i det område där Veracel och övriga företag är aktiva uppgår till drygt 5 000 kvadratkilometer. Olika förespråkare för pappersmasseindustrin har dessutom uttalat att de anser att plantagerna idealt borde kunna täcka upp till 15 000 kvadratkilometer.
I stället för att bevara regnskogen utgör pappersmasseföretagens enorma efterfrågan på råvaror på detta sätt ett hot mot möjligheten att kunna bevara och återskapa åtminstone en rest av den flora och fauna som funnits i området i tusentals år.

Men Veracel och de övriga pappersmasseföretagen försämrar inte endast möjligheten att försöka rädda en liten rest av atlantskogen. Deras skogsbruk slår dessutom hårt mot lokalbefolkningen och de svagaste grupperna i det brasilianska samhället. Pappersmasseföretagens expansion har trängt bort småbönder och indianer från deras mark och försvårar den pågående jordreformen. 
Drygt fyra miljoner familjer i Brasilien beräknas sakna mark att odla. Frågan om jordfördelningen i Brasilien har plågat landet de senaste århundradena och gjort de jordlösas organisation, MST till en av landets slagkraftigaste sociala rörelser.

Stora Ensos försvar för Veracels verksamhet har hittills varit att hävda att företagets närvaro medför utveckling. Denna retorik känns igen. Den användes länge för att försvara kalhuggning av ursprunglig Atlantskog, men Bahia har fortsatt att vara en av Brasiliens fattigaste delstater. 
Om ”utvecklingen” består i att mängder av arbetstillfällen skapas så lever sannolikt inte pappersmasseföretagen upp till detta. Enligt beräkningar som utförts av mig och biologen Måns Andersson är det tveksamt om de arbetstillfällen som skapas inom pappersmasseindustrin är fler än de som förloras när rancher och jordbruk försvinner. Om det finns en nettovinst av skapade arbetstillfällen är denna med all sannolikhet mycket låg.

En bieffekt som redan kunnat noteras är att byggandet av pappersmasse- fabrikerna lockar till sig mängder av outbildade och arbetslösa som inte uppfyller Veracels och de övriga företagens krav. 
Dessa arbetslösa tenderar istället att hamna i grannstädernas slumområden, vilket ytterligare ökar de sociala problemen i området. För att överleva ägnar sig bland annat de arbetslösa åt att tjuvjaga inne de Atlantskogsområden som ännu återstår, vilket snabbar på utrotningen av skogens biologiska mångfald ytterligare.

I dagens svenska skogsdebatt är behovet av en öppen och bred dialog om målkonflikter mycket stort. Det erkänns av så gott som samtliga parter, inklusive de stora skogsbolagen. På samma sätt borde Stora Enso ta ett större ansvar för sin pappersmasseproduktion i Brasilien och på allvar sätta sig ned med miljöorganisationer, småbönder, jordlösa och ursprungsfolk och diskutera hur den atlantskog som återstår ska kunna bevaras och restaureras, och hur de tidigare ägarnas rättigheter till marken ska kunna tillgodoses bättre än idag. 
Den vägen bör pappersmasseföretagen slå in på snarast. Allt annat vore en ovärdig förlängning på den rovdrift som de portugisiska kolonisatörerna en gång i tiden bedrev i Brasilien. 
 


Örjan Bratholdson FÖR SWEDWATCH OCH FIL.DR. SOCIALANTROPOLOGI 
 
Medförfattare tillsammans med Måns Andersson till skriften: Swedish Pulp in Brazil. The Case of Veracel. SwedWatch och Naturskyddsföreningen.

Texten har tidigare publicerats i Dalademokraten, 2008-04-23 

Entry filed under: Artikel. Tags: .

Kampanjstart Kampanjen har börjat

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Trackback this post  |  Subscribe to the comments via RSS Feed


What paper can do

Citat ur Stora Ensos hållbarhetspolicy 2006

Ekonomiskt ansvar:
"Vi måste bedriva en lönsam verksamhet samt vara en attraktiv och pålitlig investering, arbetsgivare, leverantör och affärspartner. Vi strävar efter att bidra till ekonomiskt välstånd i de samhällen där vi är verksamma."

Miljöansvar:
"För att minimera miljöpåverkan har vi ett livscykelperspektiv och använder tillämplig
miljöteknik. Vi använder råvaror, energi och andra resurser på ett effektivt sätt. Våra produkter tillverkas huvudsakligen av förnybara råvaror som kan återvinnas och är säkra att använda. Vi verifierar virkets och fibrernas ursprung, anskaffar dem endast från lagliga och godtagbara källor och främjar ett uthålligt skogsbruk".

Socialt ansvar:
"Vi bedriver all vår verksamhet enligt etiska affärsprinciper. Vi respekterar och stöder globalt accepterade mänskliga rättigheter och arbetstagarrättigheter, och vi skapar en
sund och säker arbetsplats för alla anställda. Vi är en ansvarsfull samhällsmedborgare och tar vårt ansvar för att stödja social utveckling."

What paper can do

Citat från Stora Ensos hemsida. Vi tar miljöfrågorna på allvar:

"En del tror att miljöhänsyn och affärsverksamhet står i motsatsförhållande till varandra. Så är det inte.

För oss är miljöarbetet en investering i större konkurrenskraft och högre lönsamhet. Vi vill att våra leverantörer och samarbetspartners tillämpar samma principer som vi, så att miljöpåverkan kan minimeras i alla led - från råvara till slutprodukt.

Ett starkt konkurrensmedel.

Kunder, allmänhet, anställda och ägare tar miljöfrågorna på allvar och kräver att vi i vår verksamhet tar största möjliga miljöhänsyn.Vi nöjer oss inte med att följa lagar och andra myndighetskrav. Vi ställer hårdare krav, eftersom vi anser att en stark miljöprofil både bidrar till ett miljömässigt uthålligare samhälle och en starkare position i den internationella konkurrensen.

Trä är bättre för miljön

Genom att garantera att våra produkter kommer från skogar som brukas på ett ansvarsfullt sätt, stärker vi inte bara vår konkurrenskraft. Vi befäster också träets roll som ett miljöriktigt alternativ i jämförelse med andra material som aluminium, plåt och plast."

RSS rethink – Stora Enso

  • Ett fel har uppstått; flödet är troligen nere. Försök på nytt senare.

RSS Pulp News

  • Ett fel har uppstått; flödet är troligen nere. Försök på nytt senare.

RSS Skydda Skogen

  • Ett fel har uppstått; flödet är troligen nere. Försök på nytt senare.

What Paper Can Do

Skriv in din epostadress för att prenumerera på den här bloggen och därmed få information om nya inlägg via epost.

Gör sällskap med 10 andra följare


%d bloggare gillar detta: