Bakgrund

Pappersmassa från Latinamerika

I Latinamerika är pappersmasseföretagen på offensiv. Det goda klimatet, den billiga arbetskraften och tillgång till mark gör att produktionskostnaderna av pappersmassa är betydligt lägre än i Norden[1].

Finsk-svenska Stora Enso är en av de stora transnationella aktörerna[2] som investerar i Brasilien och Uruguay[2]. De köper upp mark, planterar monokulturer av eukalyptus och bygger massafabriker för pappersmasseexport. Eukalyptusträden i dessa regioner kan avverkas redan när de är sju år gamla. Det kan jämföras med skog i Sverige och Finland som måste växa i 60-70 år.

I Brasilien har Stora Enso verksamhet i delstaterna Rio Grande do Sul i söder och i Bahia i nordöst. I Bahia har företagen dessutom upprättat en stor massafabrik, Veracel, som de gemensamt äger tillsammans med brasilianska Fibria (tidigare Aracruz Celulose, numera ägt av Votorantim – VCP).

I Uruguay samarbetar Stora Enso med chilenska pappersmasseföretaget Arauco och tillsammans utgör de landets största privata markägare, med totalt 240,000 hektar mark. 2009 bekräftade företagen sina planer på att gemensamt upprätta en stor massafabrik längs De La Plata-floden i Uruguay.

Problem & Konflikter

Mycket av Stora Ensos företagsinformation handlar om hållbar utveckling, förnyelsebara material och deras vördnad för sociala förhållanden i de länder där de har sin verksamhet. Men verkligheten är en annan. De stora eukalyptusplantager och dess  massafabriker utgör ett pressande hot mot ekosystem och människors matsuveränitet. Gång på gång har forskare, miljöorganisationer, urfolksgrupper och småbrukarföreningar larmat om plantagernas förödande sociala och ekologiska effekter [4]. I flera regioner har jordlösa lantarbetare och urfolksgrupper ockuperat Stora Ensos marker för att uppmärksamma illegal verksamhet och markintrång.

Konflikerna med Stora Enso är inte unika, utan en förlängning av de sociala problem som kokat på den latinamerikanska landsbygden i decennier. Närmast feodala maktstrukturerna har i allians med multinationella företag pressat glesbygdsbefolkningen till bristningsgränsen. Berättelsen om Stora Enso är bara en av många.

Miljö

Inuti eukalyptusplantagerna är allt annat växt- och djurliv i praktiken dött. Plantagerna använder sig av stora mängder bekämpningsmedel och bara Veracel, i södra Bahia, används närmare bestämt 194 ton av tunga bekämpningsmedel om året – detta är 40 gånger mer än hela det svenska skogsbruket.

De brasilianska miljömyndigheterna har upprepade gånger utfärdat miljonböter till Stora Ensos brasilianskaföretag, Veracel, bland annat för att ha släppt ut bekämpningsmedel i naturreservat och avverkat hotad regnskog. Forskare har också påpekat att de korridorer av ursprunglig vegetation som behålls mellan eukalyptusplantagen är för små för att ge någon positiv effekt på växt- och djurlivet och egentligen bara förhindra en snabb spridning av bränder samt sjukdomar mellan plantagerna.

Förra sommaren kom en fällande dom i ett åtal som gällde skövling av regnskog. Stora Enso dömdes då till att betala 80 miljoner SEK i böter till delstaten Bahia samt till att återplantera uppemot 100 000 hektar regnskog. Men beslutet är överklagat av Stora Enso och inga åtgärder har vidtagits.

Vatten

Hur plantagen påverkar regionens vattenbalans är en annan viktig fråga. Trots att Brasilien och Uruguay ligger i nederbördsrika klimatzoner, har odlingarna en netativ inverkan på lokalsamhällens tillgång till vatten. Pappersindustrin ändvänder mer vatten per producerat ton av en produkt än någon annan industri I världen.

För att kunna tillgodose Veracel-fabriken i Bahia med 80.000 liter vatten om dagen  har man behövt gräva kanaler från floder i området, men också ändrat riktning på en av floderna för att den ska nå fabriken. Lokalinvånare runt om Stora Ensos plantager vittnar konsekvent om vattnet är förorenat och hur brunnar, floder och vattentäkter alltjämnt torkat upp.

Certifieringar och Miljömärkningar

Stora Ensos miljöcertifieringar har ifrågasatts kraftigt. I mars 2008 fick Veracel ett FSC-certifikat (Forest Stewardship Council) för sina eukalyptusplantager. Det väckte starka reaktioner från miljöorganisationer runt om i världen. 347 formella klagomål gentemot Veracel lämnades in av olika parter till certifieraren, SGS Qualifor, innan Veracel fick sitt certifikat. Klagomålen handlade om markrättigheter, miljöförstöring, vattenbrist och förstörelse av naturområden. På grund av starka påtryckningar tvingades FSC sicka ner ett utvärderarteam för att bedöma om certifieringen varit korrekt. Utvärderingen visade att certifieringen av Stora Ensos plantager stred mot FSC:s regler på en rad punkter, men certifikatet drogs aldrig in.

Politiskt Inflytande & Jordfrågan

Ett annat kritiserar område är Stora Ensos finansiering av politiska kampanjer Brasilien. João Alves da Silva Neto, miljöåklagare i staden Eunápolis i Bahia, har dragit Veracel inför domstol i ett antal fall och åtalar också delstatens miljömyndighet för vanskötsel av ämbetet när olika tillstånd delats ut till företaget. Åklagaren menar att flera politiker i stadsfullmäktige fått bidrag av Veracel till sina valkampanjer mot att de lät bli att begränsa arealerna för eukalyptus odling.

I Rio Grande do Sul har Stora Enos anklagats för att ha köpt mark vid gränsenregionen av landet, något som utländska företag inte får göra. För tre år sedan ockuperade cirka 800 kvinnor från jordbrukarorganisationen Via Campesina, skogsföretagens mark i Rio Grande do Sul, för att lyfta denna fråga, men möttes med brutalt motstånd från militärpolisen. Med tårgas, batonger och hundar anfölls kvinnorna som hade ockuperat Stora Ensos mark.

I områden där nu stora eukalyptus plantager står har indianer, småbönder och afro-brasilianska grupper utan klara papper på sitt markinnehav, fått lämna sina traditionella marker och småbruk. De jordlösas rörelse, MST, som är en av Stora Ensos största motståndare i Brasilien, är en av många grupper som tagit ställning emot denna utveckling genom att mobilisera ockupationer av marker tillhörande företaget för att påvisa oenigheter och lagbrott.

Stora Ensos plantager kopplas samman med den laddade jordfrågan i Latinamerika. Det har länge pågått en kamp för jordreform i Brasilien. Enligt Brasiliens grundlagenligt och internationell lag har ursprungsbefolkningen och slavättlingarna rätt till marken som under beslagtagits och vansköts av företagen. I Brasilien äger 1% av befolkningen 47% av marken. Eukalyptusplantagen ökar denna jordkoncentration. Marken skulle kunna användas till livsmedelsproduktion men har köpts upp och markpriserna stiger. Detta hotar familjejordbruken vilket i sin tur leder till att folk flyttar från landsbygden. Idag saknar fyra miljoner familjer i Brasilien mark att odla. De stora monokulturna av eukalyptus (men också sojabönor, kaffe och sockerrör) är ett hot mot familjejordbruket, skapar en flykt från landsbygden, ökar jordkoncentrationen och äventyrar matsäkerheten.

Fallet Stora Enso är inte unikt, utan ett tydlige exempel på den utvecklingsmodell som den globala skogs- och livsmedelsindustrins idag står för. En modell där varken naturens eller människors behov väger särskillt tungt. Vi behöver en debatt om denna utveckling. Framför allt, behöver vi en debatt som frågar sig vad vi kan göra åt detta?

[1] Se artikeln ”Pappersmasseföretagens svindlande vinster
[2] Andra stora pappersmasseföretag i regionen är Votorantim – VCP, Suzano, Aracruz Celulose, Metsä Botnia, CMPC, Arauco, Klabin och Weyerhauser
[3] Stora Enso driver också plantageverksamhet i andra tillväxtmarknader så som Kina och Laos.
[4] Protestbrev från Brasilien, Rapport från Redes, Uruguay, Rapport från SwedWatch, Protestbrev från Via Campesina, Rapport från Cepedes, Brasilien


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

%d bloggers like this: